Läste nyss en text ur nya utgåvan från tidningen Svenskt Fiske som Erik Erlandson skrivit. Tyckte den var väldigt rolig så jag tänkte korta ner den och dela med mig utav den.

Dagen före julafton.

Henrik vill pröva på fiskelyckan innan isen lägger sig och måste hitta på en " Vit lögn "

Henrik berätta för sin fru att hans kompis Peter ringde och bad om hjälp angående en slakt på julaftonsmorgon och att han tänkte hjälpa honom med det. Hon hickade till och satte nästan kaffet i vrångstrupen. " Vad menar du med det? på självaste julaftons morgon?!". Det var just detta som var problemet Henriks svärföräldrar hade sagt att dom skulle dyka upp kl 10 på morgonen och dricka kaffe och äta lussebullar. Men frugan gick med på det om han skynade sig.
Nu var allt upplagt för att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Att fånga en julöring i ordets rätta bemärkelse.
Det kniviga var att göra i ordning fiske sakerna utan att det skulle märkas, men i juletid hör det till att vara hemlighetsfull, gå undan och pyssla med saker som inte var för andras ögon.
På julaftons morgon vaknade han redan vid halvfem, han låg och drog sig och planerade de närmaste timmarna. Han visste precis vart han skulle börja i den nordvästliga vind som kommit med snön. Strax utan för udden, där skulle strömmen dra in mot land, lagomt för att dra in både betesfisk och öring! Kl 5 smög han upp och gjorde ordning kaffet, mackorna och tog på sig kläderna. Det gällde att vara tyst så inte frugan skulle märka något. På väg ut mot udden hörde han en dov smäll, men det var nog bara inbillning tänkte han och fortsatte mot udden. 

En svag vind drog snett in mot land, 3-4 sekundmeter. Perfekt tänkte han, och tittade ut mot havet. Han drog på sig vadarbyxorna och betade med en orange kustwobbler. Han vadade ut i vattnet och försökte undvika den hala isen, men försent. Han kände fötterna lyfta mot himlen. I nästa ögonblick låg han raklång på rygg i det halvmeterdjupa kalla vattnet och plaskade som en frustrerad knubbsäl. Han var på bena fort och kravlade sig upp genom snön på torra land. FÖRB-T! tänkte han, spottade snö och såg framför sig hur julöringen försmädligt viftade med stjärtfenan innan den försvann i vågorna. Jackan var genomvåt och kalla rännilar rann som isbitar nerför rygg och mage. Mösan hade försvunnit i vågorna. Skulle hela genomtänkta planen gå om intet på grund av en sketen isfläck?!?! Men så kom han på att den nyinköpta tomtedräkten i bakluckan! Jodå, där låg paketet inlindat i julpapper och röda snören. Vadarna vändes upp och ned och några halvliters vatten försvann ner i snön. Tomtedräkten var inte direkt tjock men han använde sin flanellskjorta för att inte frysa ihjäl. Tomtedräkten med tomteluvan var på och en timmes till fiskande skulle han nog stå ut. Sålunda ifärd dagens högtidsdräkt vadade han ut beslutsamt än en gång ned till vattnet, denna gång skulle han undvika den förrädiska isfläcken. Några snöflingor drog snett genom luften och han steg upp på en sten på land och började fisket på allvar. Den blygrå ambassadören spann som en elmotor när den gång på gång lämnade 60-70 meter 0.30 lina bakom wobblern. Han fiskade grundet utifrån och in, från sida till sida men inget hugg! Klockan var redan halv nio, att vänta på halvtiohugget var inget att tänka på? Då skulle han aldrig hinna hem i tid. Han bytte wobbler till en svart Gnosjö och började fiska av grundet. I andra kastet fick han hugg. Men det var en slö fisk! den rörde sig knappt. Inte ens en torsk kunde vara så slö. Och ändå såg han hur det blänkte till då och då i vattnet. Men fisken åkte på sidan som en brädbit krokat på mitten. I vattnet framför honom låg en havsöring på omkring tre kilo, alldeles blank, och till synes helt färsk. Men levde den? Han tog upp den ur vattnet, luktade på den, tittade på gälarna, som var alldeles röda. Ja visst var den färsk, men vart kom den ifrån? Kanske någon fiskade tappat den ur sitt nät? Han stoppade ned den i sitt "keep-net" och skulle just kasta då han i ögonvrån såg ett blänk till höger om sig. Jovisst, där flöt en fisk till! Han kastade över den och krokade den också. En två kilos silverblank öring, helt färsk men död. Han stoppade ner den också. Han kollade ut mot vattnet igen och såg en till, och en till, och en till! Han kastade på alla fiskar han såg och hade efter en halvtimma fått ihop sex stora fina blanka havsöringar. Det var inte några öringar som varit i något nät, det fanns inga märken på dem. Det var något helt annat. Plötsligt stod det klart för honom. Dånet han hört! Skenet! Sjunkbomber! U-båtsjakt! Fiskdöd! Och julöring inte minst! Men tiden var knapp och julfrukosten närmade sig med snabba steg. Han slängde ner öringarna i den nya julklappsäcken och for hemmåt.
Det var verkligen en lyckosam julmorgon, sex fina blanka öringar. Och vad gjorde det om han inte berättade allt? Han hade ju faktiskt tagit dem på spöet, på draget. Hade de inte fått en tryckvågschock hade han kanske ändå fått flera av dem, och bara om han sa att han hade tagit dem på spöet hade han ju faktiskt inte ljugit. Det var ju jul, då kan man ju vara givmild med sanningen också..

Kvart i 10 gjorde Henrik en slirig inbromsning framför sitt hus på Trastvägen 11 B. I snön syntes ett antal fotspår, sannorlikt från de julfryntliga släktingarna som nu redan infunnit sig. Han tog julklappsäcken ur bilen och gick med stora steg mot dörren.
Hans entré kunde inte blivit mer magnifik. Inför en publik bestående av tio personer öppnade han med chevaleresk gest den stora julklappsäcken och ut på köksgolvet åkte sex blanka öringar. Effekten blev enorm! De nytillkomna gästerna, som under inflytande av värmda värskor nu trodde att pratet om slakt var en eufemism för fiske, applåderade och skålade mot Henrik medan de berömde hans tomtefiskedräkt som han glömt tagit av sig. Den endå som inte stämmde upp i hyllningskören var Anna, hans fru.
- Skulle inte du till peter och nödslakta en gris, ropade hon genom gästernas allt gladare pladder.
- Ja, men som tur var det snabbt gjort och sedan tog jag en tur förbi kusten och lade några kast, jag såg ju att vädret var perfekt.

Gång på gång denna dag fick han berätta hur det kom sig att han var iklädd tomtedräkt, hur öringarna hade kämtat, hur han hade bedömt ström och vind och avpassat val av fiskeplats efter dessa bedömningar. Han var kortsagt öringsexperten med stort E.
Just när han för fjärde gången redogjorde för hur den största öringen hoppat flera gånger och antagligen slagit av linan i nedslagen, ringde det precis på dörren. Om man kan känna av en katastrof just innan den kommer, var just det Henrik kände när handtaget vreds upp. För en bråkdel av en sekund såg han för sitt inre hur en priest höjdes över hans huvud.

I dörren stod Peter. Med förvånat ansikte tittade han på de stora öringarna, som nu låg på rad efter diskbänken.
- Men va f-n, sa han. Har du också hittat dom, öringarna som flöt upp efter sjunkbomben imorse. Jag plockade upp åtta stycken i hamnen och tänkte ge bort ett par som julklapp, men det tycks ju inte behövas.
Nu föll priesten med full kraft in i huvudet. Därinne ekade en dånande tystnad. Sedan följde en explosion av ljud och han såg upprörda ansikten öppna och stänga sina munnar framför honom. Av detta mindes han senare ingenting.
Med en stor del av denna i övrigt minnesvärda julafton tillbringade Henrik med att förklara hur man kan tolka uttrycket "tagit på spö", samt hur högt den där öringen hoppat. Han lyckades inget vidare. Men han lärde sig något som han aldrig glömde.

Hoppas ni tyckte om den!

/ André